Tänk dig att du går nerför en gata i en stad med en vän. Du noterar hur en butik har rea och hur en tant tittar lite konstigt på dig och hur en lös hund springer över gatan. Vid slutet av gatan pratar du om det du sett med din vän, varpå det visar sig att din vän inte sett något av det, men har helt egna upplevelser om vad som hände längs gatan. Hade vännen sett tanten som du tyckte tittade konstigt på er så kanske denne uppfattat att tanten tittade på er på ett vänligt sätt, Hur kan det komma sig att man kan uppfatta en och samma situation på så olika sätt? Kognitionspsykologi behandlar frågor om hur vårt psyke fungerar och hur det tycks hantera, tolka och minnas information och stimuli från vår omvärld. En central del i kognitionspsykologi är att hjärnan och psyket inte tolkar information förutsättningslöst, utan att vissa mönster och erfarenheter präglar hur vi uppfattar nya situationer. Detta gör att vi kan ha förutfattade meningar som styr vår uppfattning om nuet. Så hur funkar detta? Till att börja med är det viktigt att notera hur vi tar till oss information, med andra ord hur vi varseblir. Varseblivning sker alltid genom våra fem sinnen, eftersom det endast är med dessa som vi får till oss information om omvärlden. Hur vi upplever världen beror delvis på hur väl dessa sinnen fungerar. Behöver du glasögon förändras din möjlighet till varseblivning om du tar av dessa eftersom du kanske inte kan ta till dig sensorisk information från långt avstånd. Våra sinnen har också begränsningar även om de fungerar som de ska, till exempel så fungerar ögat på så vis att vi endast får detaljerad information från de centrala delarna av vårt synfält. De yttre delarna, det perifera synfältet, är däremot mycket känsligare för rörelse, men vi missar lätt detaljer i det perifera synfältet. Våra sinnen har alltså vissa begränsningar. Det finns också en viss skevhet i vår psykologi i och med att vi i hög grad förlitar oss på syn och hörselintryck medan vi i lägre grad förlitar oss på känsel och luktintryck. Dessa sinnen upptar således mer av vår uppmärksamhet och upptar större plats i de sensoriska delarna i hjärnan. 

Koncentration och fokus

Föreställ dig att du sitter i ett bibliotek och läser. I rummet finns en taklampa som blinkar och lite längre bort sitter det några och pratar. Hur kommer det sig att det går att fokusera på läsningen alls, när det i miljön finns så många olika stimuli som lika gärna skulle kunna stjäla vår uppmärksamhet? Att kunna göra detta kräver koncentration vilket inom psykologin åsyftar att endast ägna sig åt specifika delar av miljön, i det här fallet läsning. Koncentration har emellertid gäckat forskarna eftersom det inte är helt lätt att sätta fingret på vad det är eller hur det fungerar. Ett fenomen som sätter fingret på svårigheterna är det så kallade cocktail-fenomenet. Tänk dig att du står i ett pratigt rum och försöker koncentrera dig på ditt samtal, samtalen runtom dig hör du inget specifikt av. Så plötsligt hör du ditt namn ropas och din uppmärksamhet skiftar snabbt över till den som ropade, detta trots att du inte hört något annat i rummet. Detta har fått forskarna att föreslå att det måste finnas ett undermedvetet filtersystem som varseblir oss när det är något det medvetna och högre kognitiva funktioner behöver veta. Informationen som vi tar till oss verkar alltså delvis vara subliminal, vilket inenbär att den är undermedveten. Exakt hur denna filtermekanism fungerar vet man inte.En funktion som filtret har är att vi inte ska bli överväldigade av all information. Ibland blir det dock fel och filtret tar bort information som vi kanske behövt ha. Detta sker exempelvis vid distraktionsblindhet vilket innebär att vi missar information eftersom vi fokuserar på något annat. Detta nyttjar magiker och gatukonstnärer ofta för att deras trick ska gå obemärkt förbi. I ett klassisk experiment ombedes testpersonen att räkna antalet passningar två lag gör på en film. Under tiden passerar en person utklädd till gorilla. Ungefär 50% av testpersonerna missar gorillan helt och hållet, vilket kan förklaras med distraktionsblindhet. Ett annat liknande fenomen kallas förändringsblindhet i vilken förändringar missas. Vid samma experiment har man exempelvis ändrat färg på den bakgrund som är bakom lagen, något som på grund av distraktionen alltså också missas av många.

Delad uppmärksamhet

Många av oss kanske sitter och scrollar sociala medier smetigt som vi tittar på TV eller kanske gör vi det när vi lyssnar på lärare eller chef. Många menar att de lyssnar bättre eller att de minsann kan göra två saker samtidigt. Riktigt så enkelt är det inte. Faktum är att hjärnan inte kan göra två saker samtidigt utan det den gör är att den skiftar mellan två uppgifter samtidigt snabbt. Vissa saker går att göra samtidigt, exempelvis kan du ju sjunga och cykla samtidigt, detta beror emellertid på att de belastar olika system i hjärnan som inte krockar med varandra. Att däremot surfa med sin telefon samtidigt som man försöker förstå ett komplicerat ämne såsom fysik eller psykologi går däremot mycket dåligt eftersom dessa två processer nyttjar samma delar av hjärnan. Detta skapar problem och vi gör båda delarna sämre än om vi gjort dem en sak i sänder. Dessutom motarbetar du dig ännu mer eftersom du utöver att minska din prestation också berättar för hjärnan att det chefen eller läraren säger inte är så viktigt och detta minskar sannolikheten att det fastnar i långtidsminnet. Många upplever dock att det går att göra flera saker samtidigt vilket delvis beror på att detta utsöndrar dopamin. Det känns alltså bra, men det går inte bra! Vissa saker går dock att träna på att göra samtidigt, men det kräver ganska mycket träning innan det automatiseras. Personer vars hjärnor ofta växlar mellan uppgifter blir förhållandevis bra på att göra just detta, men blir inte bättre på att lösa faktiska uppgifter.

Perception

De intryck som vi får in genom våra sinnen bildar alltså en bas av information för vår perception. Perception är ett komplicerat begrepp som kort kan översättas till vår uppfattning om omvärlden. Begreppet innebär dock än mer inom psykologi och inkluderar vår förmåga att organisera, identifiera, förstå och tolka den sensoriska information vi får av vår omvärld. Om ditt hörselsinne uppfattar ljud i form av en låt på radion så måste hjärnan ta in och processa de ljudintryck som öronen fick för att ha möjlighet att identifiera vilken låt detta är. Denna process eller resultatet av denna process kallas perception. En viktig princip är att vi alltså inte uppfattar omvärlden som den är utan tolkar och organiserar den för att vi ska kunna förstå den. Detta gör vi delvis utifrån tidigare kunskap, förväntningar men också våra känslor. Ett exempel på detta är att du sannolikt har en väldigt tydlig uppfattning om vilket märke du vill ha på din telefon eller vilket bilmärke som är finare än andra mmärken på bilar. Det kognitionspsykologin visar är att om du skulle få två likvärdiga telefoner men där den ena har ditt föredragna märke så kommer din upplevelse av den ena telefonen att uppfattas som bättre, snyggare och mer begärlig. Detta även om det inte finns någon uppenbar skillnad mellan telefonerna. Det som händer är att din perception påverkas av din förkunskap och dina känslor kring de olika märkena och det du faktiskt upplever från sensationer påverkas av detta. Denna process sker till stor del omedvetet för oss vilket gör att vi inte alltid är medvetna om att det vi upplever nu är påverkat av upplevelser sedan tidigare. 
Denna perceptiva process har två sätt som den fungerar på. Med bottom-up menas att de sensoriska stimuli som vi uppfattar ligger till grund för vår verklighetsbild. För hjärnan är detta mer krävande eftersom detta kräver att den alltid måste vara mycket aktiv och vara noga med att koda omvärlden rätt. Därför finns också den process som kallas top-down med vilket menas att hjärnan använder tidigare kunskap för att tolka omvärlden. Detta går snabbare och enklare för hjärnan eftersom den då slipper arbeta hårt för att skapa en helt ny verklighetsuppfattning. Det enklaste exemplet på detta är det som kallas för gestaltlagar. De vanligaste är:

• Närhetslagen: om delar är nära varandra så upplevs dessa som delar i en helhet. 
• Likhetslagen: om delar är lika varandra så upplevs dessa höra ihop.
• Fortsättningslagen: delar länkas samman så att de skapar en fortsättning 

En viktig sak att ta med sig är alltså att hjärnan tenderar att fylla i och ibland ta bort information som den inte upplever som relevant. Hjärnan har alltså ett filter som delvis är uppbyggt på tidigare erfarenheter vilket gör att sådant du tidigare upplevt har varit viktigt eller intressant enklare noteras nästa gång och vice versa. Detta kallas selektiv perception vilket innebär att det som upplevs väljs ut av hjärnan, och är egentligen inte så konstigt. Hur jobbigt vore det inte om du i varje situation måste analysera världen lika mycket, då blir det mycket effektivare att ta några genvägar! Problemet är att det inte alltid blir rätt.

Kognitiva scheman

Inom kognitionspsykologin har man alltså insett att vår uppfattning om nuet till stor del påverkas av kognitiva processer, känslor och tidigare erfarenheter. Dessa insikter har också legat till rund för att kunna förstå varför människor är som de är och varför de upplever omvärlden som de gör. Hur kommer det sig exempelvis att vissa är optimister och andra är pessimister? Är glaset halvtomt eller halvfullt? Sättet kogntionspsykologin förklarar detta på är genom så kallade kognitiva scheman och automatiska tankar. Kognitiva scheman är vissa inlärda grundantaganden, mönster och strukturer om omvärlden som en person har. Detta inkluderar hur vi ser på oss själva och på andra. Dessa kognitiva scheman kan ligga till grund för det man kallar för automatiska tankar. Exempelvis skulle en person med en negativ självbild kunna uppfatta att alla tittar konstigt på denne på festen. Den kognitiva strukturen eller schemat är då den negativa självbilden vilket föder den automatiska tanken att personerna tittar ”konstigt”. Kanske hade personen bara en snygg tröja på sig. Begreppet automatiska tankar används vanligen inom den kliniska, behandlande psykologin.

Attribuering

Attribuering är ett begrepp som betyder ”tillskrivning” vilket inom psykologin betyder hur vi förklarar omvärlden. Exempelvis har du kanske varit med om att någon inte dykt upp till ett bestämt möte i tid eller kanske inte alls. Varför blev det så? Kanske beror det på att bussen inte gick som den skulle, kanske för att personen varit slarvig, kanske för att ni båda tagit fel på datumet, kanske hade ni skrivit ett otydligt sms som gjort att ni missuppfattat platsen ni skulle ses på. Möjligheterna är ändlösa, ändå tenderar vi i sådana situationer att ha en tydlig förklaring eller attribuering till varför något skedde. Dessa attribueringar är också färgade av våra grundinställningar och kognitiva scheman. 

Kognitiva förvrängningar

Att vi har kognitiva scheman är något som är bra, det underlättar ofta för oss och gör vardagen betydligt lättare att leva i. Ibland så slår våra kognitiva scheman fel och skapar en inre verklighetsbild som inte stämmer med den yttre verkligheten och då kan vi tala om kognitiva förvrängningar. Nedan följer några vanliga kognitiva förvrängningar och en kort beskrivning av dem:

• Generalisering: Innebär att en enskild händelser eller person får ligga till grund för en universell regel. Om en man är dum så måste ju nästa vara det också. 
• Dikotomt tänkande: Innebär att personen har ett uppdelat tänkande där något antingen bara är jättebra eller jättedåligt. Mellantinget suddas bort.
• Personalisering: Innebär att man antar att något har med oss att göra även om det inte har det. 
• Emotionella resonemang: Innebär att det som känns upplevs bli eller vara. ”Det kändes som att alla skrattade åt mig”. 
• Arbiträr inferens: Innebär att vi drar slutsatser utan grund.

Minne

Minnet är en konstig sak. Hur kommer det sig att det går att komma ihåg ett telefonnummer till sin barndomsvän, ett nummer som man inte ringt på 20 år, eller kan cykla och spela gitarr långt efter senaste gången man gjorde det, men har svårt att komma ihåg vad man åt till middag i förrgår? Hur kommer det sig att vissa tycks komma ihåg allt, men att man själv har svårt att komma ihåg något? Om detta ska du nu få lära dig. Till att börja med måste vi börja med att diskutera begreppet minne eftersom detta beskriver något i hjärnan, dvs hjärnans minne och det detta minne innehåller - minnen. Sedan behöver vi också fundera på ordet ”minne” som vi ofta använder i singularis vilket antyder att hjärnan likt en dator har en minnesmodul någonstans inne i huvudet. Detta är emellertid inte sant och en bild som du i detta nu måste kasta i papperskorgen. Hjärnan har flera olika sortens minnen som sköter lite olika sorters information och dessa minnen har också lite olika styrkor och svagheter. Vi har enkelt sagt tre former av minnen: 

• Arbetsminne: arbetsminne har hand om det som händer här och nu, skulle någon be dig att memorera ett telefonnummer så skulle detta gå bra maximalt i några minuter innan du skulle glömma det. 
• Korttidsminne: om du däremot skulle repetera telefonnumret så skulle du kanske kunna komma ihåg det ytterligare några timmar eller en dag innan du glömmer det eftersom det hamnat i korttidsminnet. 
• Långtidsminne: i långtidsminnet finns sådant som vi generellt sett lärt oss såsom vad Tysklands huvudstad heter eller det där telefonnumret till din barndomsvän som du slagit 1000 gånger och därför kan 20 år efter att du slutade ringa det. 

Information går igenom dessa tre minnen och genom att vi använder tekniker som får oss att minnas såsom repetition så kan vi helt enkelt lära in eller minnas en viss information. Detta kallas att hjärnan kodar ett minne och att minnas kallas att man återhämtar minnet. För det mesta går ju detta helt av sig självt, utan att vi tänker på det. Varje minne har emellertid sina egna små egenheter och fällor som kan vara bra att känna till, i synnerhet om man försöker minnas saker. 

Patient H.M

1953 lät läkarna operera bort större delen av hippocampus i Henry Molaisons, som under större delen av sitt liv varit mer känd enligt sina initialer, hjärna i syfte att bota hans svåra epilepsianfall som Molaison led av. Operationens följder blev mycket viktiga för vetenskapen och Molaisons hjärna är förmodligen en av de mest studerade hjärnorna någonsin. 
Efter operationen förlorade nämligen H.M. förmågan att bilda nya minnen, eller i alla fall vissa sorters minnen. Han kunde exempelvis återupprepa något en person sade och föra en vanlig konversation, men gick personen ut i rummet i 15 minuter så mindes inte H.M något av samtalet från tidigare eller att han ens träffat personen i fråga. H.M hade dock kvar förmågan att lära sig motoriska saker. Genom att låta honom med penna följa en linje i en spegel (så att det han gör blir spegelvänt) kunde man dock se att han kunde förbättra både tid och precision över tid. Detta trots att H.M. alltid hävdade att han aldrig genomgått testet innan. Fallet visar med all tydlighet att minnet inte är en enda sak.

Arbets och korttidsminne

Arbetsminnet har hand om sådant som vi behöver ha tillgängligt här och nu, vilket innebär att komma ihåg sådant som en person sa alldeles nyss, men också att på ett snabbt undermedvetet sätt ta fram sådant som vi inom kort kommer att säga. Arbetsminnet hanterar också visuell information och sådan information som krävs för att vi ska kunna navigera och ta oss fram. Du har förmodligen använd ditt arbetsminne som mest i situationer när du ska memorera ett telefonnummer, gå igenom rummet och slå det. Detta kan vara svårt nog eftersom man brukar säga att arbetsminnet kan hålla ca sju informationer (i det här fallet siffror) samtidigt vilket precis ger dig utrymme att hålla numret i huvudet, men om någon pratar med dig och ber dig komma ihåg en till fyrsiffrig kod så kommer det att blir för mycket för ditt arbetsminne. Det går emellertid att effektivisera arbetsminnet så att det blir lättare att komma ihåg och till och med kan bära mer. En sådan minnesteknik kallas chunking och går ut på att dela upp exempelvis ett nummer i bitar (chunks på engelska). Om du exempelvis tittar på siffernumret i rutan nedan så har du förmodligen mycket lättare att memorisera den nedre raden än den övre trots att den totala informationen är densamma. På grund av att den nedre raden är uppdelad så får arbetsminnet lättare att hantera informationen.

Ett annat sätt som arbetsminnet kan visa sig på är genom så kallad priming som innebär att för att snabbt kunna få fram information så tycks hjärnan göra närliggande information redo också, den blir alltså ”primad”. Försök exempelvis att komma på 10 ord som inte har något med ordet ”ost” att göra. Sannolikt har du svårt att komma på sådant som
Inte har med mat eller kök att göra eftersom dessa normalt sett brukar associeras med ost. 
Det vanliga sättet att få saker att ”fastna” i minnet är genom så kallad underhålls-repetition, det är förmodligen så du studerat till dina prov under din skolgång. Detta fungerar emellertid bara till viss del, det finns betydligt effektivare sätt för att lagra saker i korttids och ännu hellre långtidsminnet. En metod som visat sig ha bättre effekt är så kallad elaborativ repetition i vilket man börjar i informationens mening och därifrån expanderar till annan information.  För att förstå varför detta fungerar så ska vi ta oss en titt på långtidsminnet.

Långtidsminnet

Långtidsminnet innehåller sådant som ”vi bara vet”, det vill säga information om vad Tysklands huvudstad heter eller minnen från semestern i Berlin. Dessa minnen är enkla för oss att ta fram. Långtidsminnet är emellertid inte heller det en enda typ av minne utan flera i ett. Exempelvis så är det inte samma sak att kunna ett faktamässigt påstående ”Berlin är Tysklands huvudstad” som att komma ihåg ett besök i Tyskland.

Det första exemplet tillhör det som kallas för ett semantiskt minne och är det minne som hanterar kunskaper. Den andra exemplet är ett exempel på ett episodiskt minne, vilket är den typ av minne som vi varit med om. Dessa två minnestyper ingår i kategorin explicita minnen vilket är minnen som vi är medvetna om att vi har, vi kan berätta om när vi var med om en resa eller redogöra för fakta. Implicita minnen är istället sådana minnen som vi inte kan redogöra för. Till exempel är det väldigt svårt att beskriva hur man cyklar eftersom det är en kunskap som man ”bara gör”. Det sitter liksom i ryggmärgen. Klassisk betingning har också visat sig ha effekt inom minnen som tillhör den implicita kategorin, i synnerhet när et kommer till att lära amygdala vilka stimuli den ska hålla utkik efter. Det är lätt att tro att minnen finns på ett ställe i hjärnan, men så är det inte. Det har visat sig att hippocampus spelar en avgörande roll i att koda minnen, i synnerhet explicita minnen. Hippocampus innehåller förmodligen inte minnet i sig självt utan verkar fungera som en slags koordinator som vet var alla bitar av minnet finns och som sätter samman dessa vid behov i hjärnan. När vi återhämtar minnen så återaktiveras nämligen de delar i hjärnan som aktiverades när vi upplevde händelsen från första början. Explicita minnen är alltså associativt starka vilket skulle kunna vara en delförklaring till varför den elaborativa repetitionen fungerar bättre än att endast återupprepa information. Av den anledningen fungerar därför också minnestekniker som att tänka i bilder eller placera ut saker längs en väg eller i ditt hem eftersom du då drar nytta av hur hjärnan är van vid att lära sig saker. 
Vad som också är intressant med långtidsminnet är att det har visat sig att den miljö och kontext som ett minne kodas i spelar roll för återhämtningen av minnet. Känslor har visat sig vara viktiga och starka markörer för människor att minnas, om du varit värdigt glad eller rädd vid en händelse så är sannolikheten större att du minns sen. Exempelvis har det visat sig att personer som befann sig nära tvillingtornen den 11 september 2001 har tydligare minnen av vad som hände dem.
Den fysiska kontexten kan också spela roll. I labbmiljö har man låtit personer memorera saker under vatten och det har visat sig att dessa personer också presterar bättre om de förhörs under vattnet. Det tycks alltså vara så att de intryck som hjärnan har under tiden den skapar ett minne eller försöker lära sig något också kan trigga dessa minnen senare. Kodning och återhämtning hänger alltså ihop. På samma sätt har det visat sig att varje gång vi kommer att tänka på ett minne så ändrar vi det lite för varje gång eftersom vi då återhämtar och sedan kodar om det igen, och då färgar det med nya intryck och associationer. Minnen är alltså inte en exakt återgivning av vad som hände, utan färgas dels av vår perception, dels hur vårt minen fungerar men kan också förändras i efterhand. Exempelvis genom att vi får höra vad andra minns av en händelse, det är inte ovanligt att vi då själva ändrar vår egen upplevelse av vad som hänt. 

Glömska

Under 1880-talet genomförde Hermann Ebbinghaus en serie experiment på sig själv i vilka han försökte memorera en serie bokstäver och försöka mäta hur länge han kunde komma ihåg dem. Detta resulterade i en graf över hur lång tid hans minne verkade kunna hålla information innan den försvann, eller han glömde den.  Denna graf visade att han tycktes glömma i snabb takt till en början för att minskningen sedan skulle avta och stabiliseras.  Varför vi glömmer finns det flera förklaringar till. Det kan vara så att kodningen är bristfällig, om vi exempelvis riktar vår uppmärksamhet mot andra saker såsom vår telefon när vi studerar så kommer inte kodningen fungera lika bra. Sömn har också isat sig vara ytterst viktig för minneskonsolideringen, alltså bildandet av minnet. Det har också föreslagit att hjärnan helt enkelt plockar bort sådant som den inte använder eller uppfattar som viktigt. Kom ihåg att hjärnan är ett dyrt organ.